dag 7 jag som liten

Dag 7. – Hur var du som barn?

Jag fortsätter att definiera barn..
Nu tänker jag mig som 5-6 år.

Ja vart ska man börja.. Jag var en rätt lugn tjej om ja inte förstått min mamma rätt..
Men jag var även en mobbad liten tjej redan såhär tidigt i mitt liv.. Jag vart ofta retad på dagis av min dagis”kamrater”
Jag minns fortfarande vissa situationer som hände där som jag helst skulle vilja glömma..

Minns bland annat att vid jul så fick vi julgröt ( risgrynsgröt med mandel i ) och den som fick mandeln skulle få en påse med dumleklubbor.
Och jag minns så väl när E fick en påse med klubbor och hon gav klubbor till alla tjejer i gruppen förutom mig och sa till mig :
-nä du får inte för du är redan tjock..

Samma tjej spred även rykten om att jag inte tvättade mina händer när jag hade varit på toaletten..
Ni vet vi hade en toalett som var helt öppen som man inte kunde stänga någon dörr för och alla kompisar kunde se på när man gjorde sina behov.
och detta ryktet förföljde mig länge..

Dessa ”småsaker” som många kanske ser det som är saker som har följt mig hela mitt liv.
Jag har alltid fått höra att jag vit tjock och äcklig.. Så för mig har det inte varit någon liten bagatell..
Vissa saker jag fått höra har jag aldrig berättat för någon. Och kommer troligtvis aldrig berätta heller..

Visst tittar jag på bilder på mig som barn så var jag mullig..
Men det finns även perioder i mitt liv som jag har varit helt normal. Men det har jag inte fattat för jag har alltid fått höra att jag är mullig och tjock..
Jag har först nu när jag blivit vuxen sett bilder på mig själv som tonåring när jag är fullt normal. Och blir då arg.. Varför sa aldrig någon det till mig.. ???

På grund av detta har jag insett hur viktigt det är att inte prata om vikt och utseende framför barnen.. Utan berätta för dem att de är fina som de är..
Jag kommer aldrig i hela mitt liv säga till mina barn att de är tjocka eller att de kanske behöver gå ner i vikt..

Och jag gör allt för att mina barn inte ska få konstiga värderingar om att alla är vi olika och alla är lika mycket värda oavsett vad man har på sig eller hur man ser ut..
Det är ju trotts allt insidan som räknas. Och än så länge känns det som att jag har lyckats bra..

Tänk på att ord sätter sig i hjärtat och förvaras där mycket längre än vad du tror..  

 

Tagged:

Comments: 5

  1. Madelene 8 januari, 2014 at 01:46 Reply

    Vill bara säga att du var en riktigt god kamrat i högstadiet, inte ett ont ord om någon och alltid uppmärksam. Jag hoppas att du minns oss som tyckte om dig för den du var också (fast även i högstadiet fanns det ju taskmörtar i klassen). Kram

    • axdal 8 januari, 2014 at 01:51 Reply

      SVAR:
      jo rå.. Flytten till Örebro var min vändning i livet.. Jag tror ärligt talat inte jag hade levt idag om mamma inte flyttat oss till Örebro..
      Där var det ingen som visste om mitt förflutna och jag fick bli hel igen.. Och jag uppskattar verkligen att det fanns folk som tyckte om mig för den jag var..
      Trotts att det fanns idioter på högstadiet med.. Men där satte jag dem på plats rätt rejält hahaha..
      Och tack vare att jag hade en ryggsäck med ett förflutet så kunde jag även hjälpa andra som jag såg var i samma situation som jag hade varit i.. Och jag hoppas att de personerna som jag såg då även kände det..

  2. Emely Tuväng Korabik 8 januari, 2014 at 01:50 Reply

    Usch, det är för jävligt att behöva minnas sin barndom på detta sätt och jag tror att det gör att man är mer orolig för sina egna barn hur de kommer ha det i skolan osv. För att svara på din kommentar så är jag inte mobbad idag, den slutade på gymnasiet och sen dess har jag varit väldigt bestämd och även hjälpt många som blivit mobbade genom att prata med dem dagligen i skolan och gjort klart för andra att de inte ska reta dem osv. Jag hatar mobbing och har blivit riktigt förbannad vissa gånger när jag gått förbi och sett sånt nu i vuxen ålder och skällt ut en och annan unge, jag skäms inte för mig, skiter i om en förälder har något att säga till om i ett sånt läge. Det får inte förekomma. Det sätter så djupa spår hela ens liv. Som jag som inte ens tänker på min barndom för det finns egentligen inget bra jag minns fast jag såklart hade massa fina stunder också, men de försvinner i mängden av de dåliga minnena tyvärr. Usch och tvi!

    • axdal 8 januari, 2014 at 02:28 Reply

      jag kan bara hålla med om att de bra sakerna försvinner i mängden av allt ont..
      Jag är precis som du en kämpe mot mobbing idag.. Det är det värsta jag vet..
      och min räddning i livet var en flytt ca 60 mil från allt.. Och på nya stället blev jag stark och kämpade.. Och blev arg när jag såg andra behandlas så som jag hade blivit behandlad tidigare..
      och idag pluggar jag till fritidsledare för att jag vet att jag kan se barn och ungdomar som råkar illa ut och jag vill hjälpa dem.. 🙂

  3. Liie 23 januari, 2014 at 09:13 Reply

    Barn kan vara så elaka.. Det är ju verkligen inga småsaker, jag förstår att det satt spår. Skönt att läsa i kommentarerna att det blev bättre på högstadiet i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *